Starlet

Mår sådär lagom illa och funderar på hur jag egentligen tänkte den där kvällen jag tog beslutet. Hur snuddade jag ens vid tanken i första laget, när jag VET att vissa inblandade tänker precis som jag? Det kan inte bli annat än fel, och ett jäkla missförstånd. För det är just vad det är, ett missförstånd. Precis som alla andra gånger det varit någonting.

Vad sitter jag och väntar på egentligen? Acceptans? Jepp, precis vad jag gör, fast jag inte borde. Älskade du.. Jag ångrar djupt att jag tog fel beslut. Jag skulle ha krävt mer, inte väntat. Gett dig LITE tid, inte tagit allt ifrån dig. För lite tid är precis vad du hade behövt. Jag vet det, jag vet det, jag vet det.

Snälla hör av dig.. Jag är för feg för det. Snälla säg att du accepterat det jag är och har idag.. Att allt bara är ett missförstånd för att vi tänkte alldeles för lika igen.. Snälla!

Alla ickeberörda kan låtsas som att det här inlägget inte finns.. Okej? Tack!