Optimist.. nej pessimist. Eller?!
God kväll kära bloggen (och läsarna förstås!)
Var på jobb idag efter att ha legat hemma med dunderförkylning några dagar. Jag var så glad för att jag slapp sån hemsk hosta den här omgången, men tji fick jag. Den är här nu, och den sitter djupt. Vet inte om jag ska ställa mig optimistiskt eller pessimistiskt till det. YEY! Min kropp fungerar som den ska - förkylningen rensar kroppen och hela systemet fungerar som det ska. Eller - förbannade skit vad det gör ont när jag hostar, hate it, hate it, hate it!
Föredrar att vara optimist den här gången. Helt onödigt att klaga när ingen orkar lyssna, och min kropp gör dessutom ett bra jobb. GREAT!
Ska banne mig se till att vara frisk i helgen. Här ska städas och julpyntas! Som jag väntat på det här. Många har tjuvstartat, men jag tänker inte. Lördag har jag sagt och lördag får det bli!
Nu är det dags för en kopp te. Jag ska vara pessimist och tycka synd om mig i hemlighet. Jag är ensam hemma, ingen ser, ingen hör. God natt!
Guldkorn, var finns ni?
Den tysta bloggen, en befrielse!
Jag har inte alltid varit såhär dålig på att blogga. Jag har inte heller tidigare skrivit inlägg utan bilder, då det lätt bli tråkigt. Det är helt enkelt bara den här bloggen; at Starlet, som blivit lidande. Jag har aldrig riktigt känt för den, kanske för att jag startade den i en väldigt rörig period i mitt liv.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att skärpa till mig. Jag har en förmåga när det gäller att uttrycka mig i skrift. Att jag låter bli handlar helt enkelt bara om att jag inte vet vad ni är intresserade av att läsa. De gånger jag drivit en blogg anonymt har det gått skitbra rent utsagt. Jag har kunnat kläcka ur mig precis vad som helst, utan några som helst rädslor. Vad skönt det är! En sån blogg kommer jag alltid att ha. En där jag kan skrika ut allt som pågår, positivt som negativt. Alla borde pröva det! Vilken befrielse. Tänk på det!
Reminder
Note to self:
Jag äger en kamera. Använd den!
Lite vardagligt snack en söndag som denna
Nu har jag fått datorn städad. Det behövdes verkligen kan jag lova. Nu gäller det bara att sortera alla mappar; bilder, musik och övriga dokument. Förstår inte att jag aldrig kan hålla ordning på det.. Nå, det var en lite parentes.
Nu börjar november lida mot sitt slut och det är snart dags för den årliga decemberstressen. Vissa kallar det julstress. Det ska köpas julklappar, pyntas, städas, lagas mat, skickas kort och paket på samma gång man ska sköta jobb och familj som tidigare. Jag är inte mycket bättre än andra, trots att jag egentligen inte har någonting att stressa över. Det smittar.
Jag tänker inte satsa mycket på julen det här året. Jag tänker inte stressa arslet av mig för en kväll. Jag väljer istället att göra varje kväll stämningsfull. Från och med första december startar lugnet i själen. JAG SKA TA VARA PÅ JULEN!
Och min födelsedag.. Jag ber er snälla att glömma bort den! Jag vill verkligen inte fira.
Julstämning
Nu börjar längtan till julen sakta smyga sig på. Julen i sig är inte speciellt viktig för mig, utan det är stämningen. Stämningen efter stressen. Underbart!
Att leva med ständiga smärtor
Jag brukar inte titta på Oprah´s show, men idag råkade det sig så eftersom tv:n stod på. Jag blev och lyssna pga dagens gäst, Montel Williams, som lever med MS. Han berättar om hur han klarar av att leva med den ständiga smärtan.
Vid ett tillfälle sa han: "jag har ont hela tiden och har haft det varje dag i tio år, men när vi sitter här och pratar tänker jag inte på smärtan och den blir mindre svår att hantera". Många sjukdomar som för med sig konstant smärta, som t.ex. fibromyalgi, är ju väldigt tabu. Folk tror sällan på att man faktiskt har ont någonstans i kroppen dygnet runt, eftersom man lär sig leva med det och inte behöver visa det utåt. Och som Montel säger, man kan faktiskt koppla bort smärtan ibland.
Smärtan blir ens inneboende. Den kan inte flytta ut. Den kan lindras, men aldrig försvinna. Man känner sig aldrig utvilad hur mycket man än sover, och ibland klarar man inte ens av att stiga upp. Jag förstår att det är svårt att tro på när man ena stunden ligger orörlig i sängen, och andra nästan skulle klara av att springa ett maraton.
Det är helt enkelt så att det behöver komma fram. Folk behöver få information, bli medvetna!
Vid ett tillfälle sa han: "jag har ont hela tiden och har haft det varje dag i tio år, men när vi sitter här och pratar tänker jag inte på smärtan och den blir mindre svår att hantera". Många sjukdomar som för med sig konstant smärta, som t.ex. fibromyalgi, är ju väldigt tabu. Folk tror sällan på att man faktiskt har ont någonstans i kroppen dygnet runt, eftersom man lär sig leva med det och inte behöver visa det utåt. Och som Montel säger, man kan faktiskt koppla bort smärtan ibland.
Smärtan blir ens inneboende. Den kan inte flytta ut. Den kan lindras, men aldrig försvinna. Man känner sig aldrig utvilad hur mycket man än sover, och ibland klarar man inte ens av att stiga upp. Jag förstår att det är svårt att tro på när man ena stunden ligger orörlig i sängen, och andra nästan skulle klara av att springa ett maraton.
Det är helt enkelt så att det behöver komma fram. Folk behöver få information, bli medvetna!
Ett osynligt inlägg just DU behöver läsa
Mår sådär lagom illa och funderar på hur jag egentligen tänkte den där kvällen jag tog beslutet. Hur snuddade jag ens vid tanken i första laget, när jag VET att vissa inblandade tänker precis som jag? Det kan inte bli annat än fel, och ett jäkla missförstånd. För det är just vad det är, ett missförstånd. Precis som alla andra gånger det varit någonting.
Vad sitter jag och väntar på egentligen? Acceptans? Jepp, precis vad jag gör, fast jag inte borde. Älskade du.. Jag ångrar djupt att jag tog fel beslut. Jag skulle ha krävt mer, inte väntat. Gett dig LITE tid, inte tagit allt ifrån dig. För lite tid är precis vad du hade behövt. Jag vet det, jag vet det, jag vet det.
Snälla hör av dig.. Jag är för feg för det. Snälla säg att du accepterat det jag är och har idag.. Att allt bara är ett missförstånd för att vi tänkte alldeles för lika igen.. Snälla!
Alla ickeberörda kan låtsas som att det här inlägget inte finns.. Okej? Tack!
Vad sitter jag och väntar på egentligen? Acceptans? Jepp, precis vad jag gör, fast jag inte borde. Älskade du.. Jag ångrar djupt att jag tog fel beslut. Jag skulle ha krävt mer, inte väntat. Gett dig LITE tid, inte tagit allt ifrån dig. För lite tid är precis vad du hade behövt. Jag vet det, jag vet det, jag vet det.
Snälla hör av dig.. Jag är för feg för det. Snälla säg att du accepterat det jag är och har idag.. Att allt bara är ett missförstånd för att vi tänkte alldeles för lika igen.. Snälla!
Alla ickeberörda kan låtsas som att det här inlägget inte finns.. Okej? Tack!
Vattenkatt
Våra katter är rädda för vatten, märks det? Undantaget är kranen i köket. Den är jätterolig att leka med!
Pang, bom, brak!
Trotsade kylan och satte mig på balkongen för att ta vara på de sista solstrålarna. Som sällskap hade jag en tiding och en kopp kaffe. Kan det bli bättre? Jo, det kan det faktiskt. Idag är ingen bra dag och jag känner mig mer nere än på länge. Även om jag måste låta mig ha de här dagarna känns det som ett stort nederlag. Jag är ju frisk nu, jag ska inte trilla tillbaka. För det är det jag tror att jag kommer att göra, även fast jag egentligen vet att det inte är så. Alla har dåliga dagar ibland, och det måste man tillåta sig att ha.
Jag tar min tidning, sätter mig i ett hörn av soffan och accepterar att jag hatar mig själv och livet idag. För det gör jag.. Hatar, på riktigt!
Åtta månader senare...
(På båda bilden är hårfärgerna helt åt skogen. Ignorera så mycket det bara går! Önskemålet är alltså långt, mörkt - som jag i princip alltid haft det. Bilder på det? Nej, det finns inte. Jag fastnar bara om jag inte vet om att det tas bilder.. som ni ju ser!)
Nu, ca åtta månader senare, är jag arg på mig själv för att jag klippte av mig håret. Vad i hela friden tänkte jag på? Nåja, jag har ju trivts i det tills nu, så jag kan väl föröska trivas i det lite längre. Det växer ju faktiskt som ogräs. Tycker dock att det kunde få växa som ogräs x4.
Och det här med att låta min riktiga hårfärg kika fram? Vad handlade det om? Jag må vara blond naturligt, men nog fan passar jag bättre i mörkt, vad alla andra än säger!
Så, varför dessa klagomål om hår när jag egentligen inte bryr mig så mycket? Det ledde ju till ett blogginlägg och det kan jag leva med!
Mammor har faktiskt rätt!
Vilket höstväder vi har idag! Tänk att vi redan är inne på sista veckan i oktober. Helt otroligt vad tiden springer iväg. När jag var liten klagade jag alltid på att tiden gick så långsamt. Aldrig blev det ens födelsedag, aldrig blev det julafton, aldrig fick man sommarlov, etc.. Mamma sa att jag skulle få äta upp de orden när jag blev äldre. Hon hade rätt, förstås. Som mammor har!
Idag blir det en riktig softardag. Vädret skriker att man bara ska ligga och lata sig på soffan. Eller vad tycker ni? :)
Ha en bra kväll!
Idag blir det en riktig softardag. Vädret skriker att man bara ska ligga och lata sig på soffan. Eller vad tycker ni? :)
Ha en bra kväll!
Folk som tvivlar
Man behöver inte tvivla på de val man gör i livet. Det finns tillräckligt med folk som gör det åt en. En säger gör så, en annan gör så. Jag lyssnar inte längre. Ren jävla avundsjuka är vad det handlar om. Alternativt egoism. Stor egoism.
Nu tänker jag inte ens fundera på att ge tvivlare en andra chans. Möjligtvis om de tar sig i kragen och säger "jag var bara avundsjuk".
Sen finns de också de som tvivlar på god grund. Som inte vill såra eller tror att de ska göra saker bättre för en. Men då handlar det oftast om en lite annan typ av val i livet.
Vill jag ha råd ber jag om dem. Det finns ingen som ska komma och säga åt mig att t.ex. mitt förhållande inte kommer att funka eller att jag gjorde fel som sa upp mig. Sånt känner jag bäst själv! Motgångar gör en dessutom några erfarenheter rikare. Man kommer alltid att stöta på hinder i livet vilka val man än gör, så varför inte våga chansa?
Jag vet i alla fall att jag tar ett fall bättre om det är JAG SJÄLV som gjorde valet åt mig.
Nu tänker jag inte ens fundera på att ge tvivlare en andra chans. Möjligtvis om de tar sig i kragen och säger "jag var bara avundsjuk".
Sen finns de också de som tvivlar på god grund. Som inte vill såra eller tror att de ska göra saker bättre för en. Men då handlar det oftast om en lite annan typ av val i livet.
Vill jag ha råd ber jag om dem. Det finns ingen som ska komma och säga åt mig att t.ex. mitt förhållande inte kommer att funka eller att jag gjorde fel som sa upp mig. Sånt känner jag bäst själv! Motgångar gör en dessutom några erfarenheter rikare. Man kommer alltid att stöta på hinder i livet vilka val man än gör, så varför inte våga chansa?
Jag vet i alla fall att jag tar ett fall bättre om det är JAG SJÄLV som gjorde valet åt mig.
Love my cat 3
Love my cat 2
