Starlet

Jag brukar inte titta på Oprah´s show, men idag råkade det sig så eftersom tv:n stod på. Jag blev och lyssna pga dagens gäst, Montel Williams, som lever med MS. Han berättar om hur han klarar av att leva med den ständiga smärtan.

Vid ett tillfälle sa han: "jag har ont hela tiden och har haft det varje dag i tio år, men när vi sitter här och pratar tänker jag inte på smärtan och den blir mindre svår att hantera". Många sjukdomar som för med sig konstant smärta, som t.ex. fibromyalgi, är ju väldigt tabu. Folk tror sällan på att man faktiskt har ont någonstans i kroppen dygnet runt, eftersom man lär sig leva med det och inte behöver visa det utåt. Och som Montel säger, man kan faktiskt koppla bort smärtan ibland.

Smärtan blir ens inneboende. Den kan inte flytta ut. Den kan lindras, men aldrig försvinna. Man känner sig aldrig utvilad hur mycket man än sover, och ibland klarar man inte ens av att stiga upp. Jag förstår att det är svårt att tro på när man ena stunden ligger orörlig i sängen, och andra nästan skulle klara av att springa ett maraton.

Det är helt enkelt så att det behöver komma fram. Folk behöver få information, bli medvetna!

Mår sådär lagom illa och funderar på hur jag egentligen tänkte den där kvällen jag tog beslutet. Hur snuddade jag ens vid tanken i första laget, när jag VET att vissa inblandade tänker precis som jag? Det kan inte bli annat än fel, och ett jäkla missförstånd. För det är just vad det är, ett missförstånd. Precis som alla andra gånger det varit någonting.

Vad sitter jag och väntar på egentligen? Acceptans? Jepp, precis vad jag gör, fast jag inte borde. Älskade du.. Jag ångrar djupt att jag tog fel beslut. Jag skulle ha krävt mer, inte väntat. Gett dig LITE tid, inte tagit allt ifrån dig. För lite tid är precis vad du hade behövt. Jag vet det, jag vet det, jag vet det.

Snälla hör av dig.. Jag är för feg för det. Snälla säg att du accepterat det jag är och har idag.. Att allt bara är ett missförstånd för att vi tänkte alldeles för lika igen.. Snälla!

Alla ickeberörda kan låtsas som att det här inlägget inte finns.. Okej? Tack!

Trotsade kylan och satte mig på balkongen för att ta vara på de sista solstrålarna. Som sällskap hade jag en tiding och en kopp kaffe. Kan det bli bättre? Jo, det kan det faktiskt. Idag är ingen bra dag och jag känner mig mer nere än på länge. Även om jag måste låta mig ha de här dagarna känns det som ett stort nederlag. Jag är ju frisk nu, jag ska inte trilla tillbaka. För det är det jag tror att jag kommer att göra, även fast jag egentligen vet att det inte är så. Alla har dåliga dagar ibland, och det måste man tillåta sig att ha.

Jag tar min tidning, sätter mig i ett hörn av soffan och accepterar att jag hatar mig själv och livet idag. För det gör jag.. Hatar, på riktigt!

Skulle ha varit till min kurator för ett sista möte idag. Känner dock att jag redan har fått mitt avslut, så jag skippar det. Jag är så frisk att jag får ångest av bara tanken på att gå dit. Jag behöver det verkligen inte. Jag är klar, frisk, ÄNTLIGEN!

Resan hit har varit tuff och visst har jag mycket kvar att jobba med, men jag känner att jag klarar det bättre på egen hand. Med en del stöd från Erik, min familj och katterna förstås. Det starka lugn jag känner i kroppen får mina ögon att fyllas av tårar. Jag har hittat mig själv, men framför allt: Jag trivs med mig själv. Jag är tacksam över alla erfarenheter jag har fått på vägen. De kommer till användning var och varannan dag.

Klart jag har svackor. Ibland hatar jag mig själv och allt runt omkring, men det goda överväger så mycket! Jag blommar, äntligen!

Jag tänkte skriva en bok en gång. Ni kan inte ana hur många gånger jag börjat, men gett upp. Den skulle handla om mig, allt jag någonsin gått igenom. Som en inspirationskälla och möjlig hjälp på väg för andra som befinner sig i liknande situationer som jag har gjort.

Jag har ångrat mig. Jag vill inte skriva någon bok. Hur ska jag kunna gå vidare i livet om jag ständigt har någonting jag kan gå tillbaka till och läsa om och om igen? Folk vill prata, reflektera över mina texter. Jag skulle aldrig få släppa det och känna att jag har gjort ett avslut.

Nu ser jag det såhär: Det jag verkligen behöver med mig i livet har jag bevarat i mitt inre. Det finns känslor och händelser jag skrivit om som jag aldrig skulle ha kommit ihåg om det inte vore för att det faktiskt stod där, mitt framför mig. Jag läser, blickar tillbaka och minns. Minns saker jag inte vill. Kommer ihåg saker jag inte vill.

Allt är borta nu! Jag har kastat allt som är skrivet på papper. Jag har raderat allt jag någonsin skrivit på dator. JAG ÄR FRI!
Jag kan hjälpa människor på andra sätt!

Idag är dagen jag ska börja älska mig själv fullt ut.
Nå, skämt åsido, men jag måste göra en drastisk ändring i både liv och tänkande. Jag sätter ständigt käppar i hjulen för mig själv och nu får det vara slut med det.

Jag har alltid vetat att det bara är jag själv som kan ändra på hur jag ser på mig själv och lever mitt liv, men det är först nu jag har förstått det. Verkligen förstått. Jag har ingen lust att ändra på mitt tankesätt och mina vanor, men jag borde för att kunna säga att jag har ett rikt och lyckligt liv.

Det här handlar inte om att sluta röka, börja motionera, äta mer sunt. NEJ!
1. Jag tänker röka precis lika mycket som tidigare
2. Jag tänker hålla mina bedrövliga matvanor och äta på helt oregelbundna tider, huvudsaken är att jag äter
3. Jag tänker inte utföra någon daglig aktivitet för att kroppen sägs må bra av det

Jag ska skapa rutiner i mitt liv efter vad jag känner att jag klarar av. Faktiskt göra sånt jag tycker om, även om jag, som jag alltid säger, inte orkar. Sist men inte minst tänker jag UNNA mig saker. Inte materiella ting i stora drag, men som t.ex ledighet. Jobb är inte allt!

Så, vad har vi lärt oss?
Jo, precis det jag skrev ovan: Jobb är inte allt! Och dessutom.. Jag orkar fast jag säger att jag inte gör det. Kom igen nu för tusan!

Men jag ska vara tyst om det..

Har ingenting kul att berätta. Fick ett omskakande besked idag. Ovissheten ligger över mig som ett moln. Vi vet inte ännu riktigt vad som är fel, men jag har mina misstankar.

Tänker på dig vännen och finns här när du kommer hem igen!

Bloggen är tråkig. Jag är tråkig. Jag har ingen inspiration till att skapa. Inget tålamod till att försöka. Inte ens en gnutta motivation. What to do?

Redan igår bestämde jag mig för att det skulle bli en tung dag idag. Nu försöker jag tänka om. Den blir vad jag gör den till och även om jag jobbar 11 timmar kan jag fortfarande få ut någonting gott av den!
Jag försöker kasta iväg tankarna om att jag inte trivs, att jag inte vill. Det är mitt val och jag får lov att ta konsekvenserna av det - positivt eller negativt. Funkar det inte är det ju trots allt bara en dag av hela mitt liv som gått till spillo.

Här börjar vägen till ett bättre liv. Det här får ni se varje dag tills jag tror på det själv:
Jag är värdefull!